Jag och min fru Carina firade påsk i Iringa, Tanzania i år. I min hemkyrka Vasakyrkan i Umeå har vi fått både en vänförsamling och personliga vänner där, därför har vi återvänt flera gånger. Iringa ligger 50 mil inåt landet från Dar es Salaam. Det bor ungefär 150 000 personer i själva staden och närmare det dubbla i ”Iringa med omnejd”
”Andligt friskvårdsläger”
Det är mycket uppmuntrande för tron att komma till Tanzania. Min fru sa efter en vecka där förra året: Att vara här är som att vara på ett andligt friskvårdsläger. Varför säger hon så? Jo, för att tron är så självklar och så frimodig hos dem man möter. I Tanzania räknar så gott som alla människor med Gud, svenska ateister skulle nog deppa… Frågan är inte
om man är troende, utan hellre om man är muslim eller kristen. Man säger att det är ungefär 40 % kristna och 40 % muslimer i landet. Katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska kyrkan är de största kristna kyrkorna.
Den lutherska kyrkan i Tanzania är en av Afrikas två största lutherska kyrkor, senaste årsskiftet hade den 6,1 miljoner medlemmar, en ökning med 600 000 döpta på två år.
Det är nog bara en tidsfråga innan vår tanzanska systerkyrka har fler medlemmar än Svenska kyrkan, för den växer stadigt år från år.
Många missioner har arbetat i Tanzania, bland annat SKM och EFS. Tyska lutheraner var bland de allra första på plats. Till Iringaregionen kom två missionärsfamiljer år 1938, utsända av EFS. Då fanns viss katolsk verksamhet i området, men antalet evangeliska kristna var noll, och ingen annan evangelisk mission fanns på plats.
Rik frukt
Denna mission har burit rik frukt. Iringa stift bildades i mitten av 80-talet, som en avknoppning av det gamla ”Moderstiftet”, numera är uppdelat i fem. Då fanns det 17 församlingar och 24 000 medlemmar i Iringa-regionen. Idag finns över 120 000 döpta. På drygt 25 år har alltså antalet femdubblats och antalet församlingar är 86! ”Men stiftet har redan beslutat att starta ytterligare åtta nya församlingar 1 januari 2014”, berättar
vicebiskopen.
Vår systerkyrka är inte rik räknat i pengar och flotta lokaler, men den är sannerligen en levande kyrka! Man möter en mängd tappra församlingar, i städer och ute på landsbygden, som jobbar under fattiga förhållanden och har väldigt enkla lokaler – men år efter år sprider evangeliet till nya människor.
Vi i Umeå har fått katedralen i Iringa stad som vår vänförsamling. Där har man gudstjänster kl 7, 9 och 11 varje söndag. Visserligen är kyrkan stor, den har 600 platser, men det förslår inte långt när cirka 1 500 personer vill fira gudstjänst en vanlig söndag. Då är detta ändå bara en av sju lutherska församlingar inne i stan – en åttonde startas nästa årsskifte.
Levande, sjungande, missionerande
Vår systerkyrka i Tanzania är en levande kyrka – och en sjungande kyrka. I katedralen finns det tio körer – och så gott som alla sjunger varje vecka! Det blir alltså tre körer per gudstjänst. Svårtänkt för oss i Sverige, men är man kristen i Tanzania går man till kyrkan varje söndag och när man är där, så vill man ju sjunga!
Detta är också en missionerande kyrka. Nästan alla församlingar har Preaching points, ”utposter”, ofta ett tiotal per församling, där tappra evangelister arbetar mot mot i bästa fall några ”tjugor” i månaden i lön. (Så det gäller att odla sin åker för att kunna försörja sig.) Vartefter kommer folk till tro i dessa utpostbyar, och blir döpta in i församlingen. Ett antal år senare blir kanske en församling med tolv utposter delad i två med sex utposter
vardera – och då kan båda börja fundera på att gå vidare till ytterligare fler byar med budskapet. Och så fortsätter det att växa.
Annandag Påsk fick jag förtroendet att predika i Domkyrkan. Vid den andra gudstjänsten hölls helgens dop. Man har förstås dop året runt, men det är många som vill ha dop och vigslar på storhelgerna, särskilt jul och påsk. En av församlingsprästerna och vår EFS-missionär Rune Persson delade på dopen för att det skulle gå lite fortare. Jag fick hjälpa till med att hålla i den ena dopskålen.
Denna gång var ”bara” 23 dopkandidater föranmälda. (I fjol var det ett 60-tal). Det var cirka 15 spädbarn, några större barn i 5-10 årsåldern, och tre unga vuxna kvinnor. Två av kvinnorna kom från muslimska familjer, men hade gift sig med kristna män och ville nu bli kristna själva. Det var en helig stund att få vara med och predika och tjäna.
Många dop
Ja, den dagen ökade alltså Katedralförsamlingen med 23 medlemmar. Och eftersom i princip alla församlingar i stiftet har dop under påskhelgen, så det var garanterat minst 500 dop under påsken, troligen betydligt fler. Iringa stift är ett av de mindre, så sammanlagt i hela kyrkan blev det gissningsvis minst 10-15 000 dop under påsk.
Det är inget magiskt som sker, utan söndagsskola, bibelundervisning, hembesök och vittnesbörd. Inte heller har man några alldeles ”extraordinära” gudstjänster med faschig teknik, utan snarare vanliga lutherska gudstjänster med grundligt rejäl liturgi av tyskt snitt. Men med härlig församlingssång, härliga körer, ivriga präster och församlingsarbetare och överhuvudtaget människor som är glada över att ha en tro och få tillhöra en kristen
kyrka.
En levande kyrka? Ja, absolut. Och en kyrka som ber för oss i Sverige, liksom vi ber för dem.
Så jag vill gärna avsluta med att utropa som de gör: Bwana Yesu asifiwe! – Ge ära åt Herren Jesus! Amen.
Torbjörn Arvidsson
